Har ni också uppmärksammat Gilettes otroligt töntiga tävling?
Ja det vi kvinnor behöver är ju verkligen en till skönhetstävling som visar för oss hur vi bör se ut för att vara populära.
Unga tjejer mår sämre och sämre, ändå trissas idealet bara upp i ett absurt tempo.
Här kommer i alla fall ett blogginlägg från kvinnan som skapade ramaskri i ovan nämnda tävling, för att hon valde att bidra med en naturlig bild. Ge en motvikt.
Vilket naturligtvis är helt förbjudet!
Så vad handlar det om? Varför är hår så viktigt för mig egentligen? Varför har det blivit en sådan grej? Varför rakar jag mig inte egentligen?
Jag är feminist och det speglar ju hur jag ser på det mesta. Och kvinnor är ju håriga, vi har valkar, vi bajsar, vi pruttar; Vi är mänskliga helt enkelt.
Jag bryr mig inte huruvida folk rakar sig eller ej. Jag har aldrig kritiserat kvinnor som följer normen eller som väljer att raka sig, sminka sig, klä upp sig eller vad det nu må vara kvinnor gör för att känna sig fina. Jag skiter fullständigt i det.
Din kropp - ditt val.
Det jag kritiserar och ifrågasätter är de stereotypa könsrollerna och framförallt de förväntningarna som kvinnor har på sig. Hur vi ska bete oss och hur vi ska se ut.
För att anses vara Riktiga Kvinnor.
Det är idén om att kvinnor SKA raka sig jag ställer mig emot. Det är idén om att hår är äckligt och att kvinnor som inte rakar sig är ofräscha, osexiga, okvinnliga. Det är idén om att kvinnor ska göra om sina kroppar och manipulera sina utseenden för att duga.
Vi duger som vi är. I alla former och färger, håriga eller ej. Vi är kvinnor och vi ÄR vackra.
Det är enkelt att påstå "jag gör det för MIN skull" eller "ingen tvingar dig!" när det egentligen är mer komplext än så. Vi är så indoktrinerade i våra roller sen dagen vi föds att vi inte ifrågasätter dem. Få personer tar det ett steg längre; Varför tycker jag så här? Varför är jag som jag är? Varför gör jag som jag gör?
Och att avvika från normen är aldrig enkelt. Det har sitt pris. Få av oss orkar hantera omgivningens kritik, framförallt när det åtföljs av äckel och fördömanden.
Jag slutade raka mig av två anledningar; Dels för att jag vägrar gå med på förväntningen jag har på mig. Jag vägrar böja mig för ett onaturligt ideal som präglar vår tid. Jag vägrar anpassa mig, göra om mig själv för att duga. Jag vägrar acceptera att jag måste vara på ett visst sätt. Jag vill att mina ungar ska växa upp med en bild av hur en riktig människa faktiskt ser ut.
Men sen handlar det även om att acceptera mig själv och det innebär att lära mig att acceptera HELA mig. Jag har alltid varit ovän med min kropp och mitt självförtroende har i stor del handlat om mitt utseende. Jag har varit otroligt fixerad vid hur jag ser ut och aldrig vågat vara något annat än perfekt. Och det har präglat hela mitt liv.
Nu vill jag lära mig älska eller iallafall försonas med mina volanger och nyförvärvade tigerränder. Jag duger ju precis som jag är! Jag vet ju det, men jag vill även känna detsamma. Så jag tar det ett steg i taget. Och jag når sakta mitt mål. Att sluta raka mig var en del i den processen. Och för mig har det varit skitjobbigt och svårt men mycket tack vare den här bloggen och den otroliga respons jag får från mina fantastiska läsare så har resan blivit lättare.
Nu vill jag inspirera andra.
Inlägget i orginal kan du läsa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar