Arnulf, min kära kära herre.
Ibland blir jag så rädd, helt omotiverat.
Det känns som en ganska barnslig svaghet.
Det här med att bli rädd för känslor.
Men samtidigt är väl känslor om något värda att hålla sig vaksam inför?
Människor är oberäkneliga, man får sondera terrängen med jämna mellanrum.
Som du Arnulf, så klokt brukar säga " Das auge bist ein kluntz".
Jag tänker på dig och Berlin, när popplarna blommar.
Du i din blå basker som luktade av surt ylle.
En tidsanda och en ungdom som stod i blom.
Vissa dagar kan jag längta så efter att nå något slags mål.
Du vet vad jag pratar om, mina ödmjuka drömmar och önskningar.
Andra dagar finns det inte minsta utrymme för tankar.
Och jag har nog aldrig förr insett att man kan vara för upptagen för att tänka.
På gott och ont förmodar jag.
Men du vet lika väl som jag att jag kommer att nå fram.
Lika väl vet jag att du vid just denna stund stryker eld på en tändsticka för att dra ett njutningsfyllt bloss på dina Kents.
Den här tröttheten är ofantlig.
Den suger energin rakt ur min benmärg.
Den tömmer mig på både tankekraft och humör.
Lämnar ett vresigt litet fä efter sig.
Arnulf, jag förväntar mig svar från dig.
Mina frågor väntar än.
Skriv omedelbart!
Din förtrogna
Mademoiselle Nenalique de Clique
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar