Det blåser. Alla fina höstlöv slits av.
Snart står träden lika sorgligt nakna som i våras.
Åh, senhösten är det mest deprimerande som finns.
Jag sörjer lite, att jag inte kan leva det liv jag vill.
Inte nu, men i framtiden.
Men det där med framtid är fortfarande ett så abstrakt begrepp.
Hur kan man ens ta förgivet att man kommer att vara med,
när man på intet sätt vet vad livet har i beredskap?
Finns det något farligare än att leva för det som komma skall?
Hur som helst, det är en blåsig dag idag och jag sörjer lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar