Tills dess får ni ett inlägg av underbara Emma.
Trots att ni är de mest peppande läsare som går i ett par rosettskor, så känner jag mig så klart också som fulheten själv ibland. Det är som att fulheten är som en litet djur som vill hänga med en ibland, som klamrar sig fast på en, och vägrar släppa taget.
Jag och Fulheten har hängt i en vecka nu.
Fulheten vill egentligen inget illa, utan är mest väldigt klumpig i sina kommentarer, och råkar slänga ur sig något om att man börjar få rynkor vid ögonen, en allt djupare bekymmersrynka, att håret är tassligt och trasigt, att magen putar och hudens fräschör är long gone, och att allt som återstår är lite foundation som ligger som en kaka på en trasig och glansig hud. Fulheten är ytlig som tusan, och får en att tänka i banor man aldrig annars skulle tänka i. Dessutom är Fulheten en hjälpsam sak och tillhandahåller en gärna förstorningsglas, vilket gör att när man kikar på sina skavanker blir allt annat suddigt. Det där andra som Fulheten inte har gett kommentarer om får ingen uppmärksamhet alls. Hur fint det än är.
Fulheten är nämligen så övertygande att all reson som man annars har är som bortblåst.
Men nu får det fasen vara nog. Jag ska slänga ut Fulheten, ut genom dörren, ut genom trappuppgången, ut från Söder, och ner i Riddarfjärden. Jag hoppas att Fulheten dröjer till nästa besök, för jag har nämligen hittat nya vänner att hänga med ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar