Jag har aldrig dödat någon.
Jag är inte missbildad.
Jag torterar inte djur.
Jag går inte på droger.
Jag är inte elak (medvetet iaf).

Det finns inget hemskt skelett i min garderob.
Jag är helt enkelt som de flesta.
En vanlig person.

Ändå kan jag fyllas av så fruktansvärt negativa tankar om mig själv.
Ogrundat. Oprovocerat.

Jag kan gå mellan vardagsrummet och köket och, bara i förbifarten, helt utan anlednng, slänga ur mig ett mentalt "idiot!".

Varför?
Är det på något sätt konstruktivt?
Skulle jag någonsin få för mig att kalla någon annan idiot helt oprovocerat?
Knappast.

Så varför mobbar jag mig själv?
Och varför tror jag inte att det är ovanligt.
Handen upp ni som någonsin tänkt "jag är värdelös".
Vad är det egentligen som säger att du är sämre än någon annan?
Vad gör dig mindre värd?

Är alla andra människor perfekta, eller misslyckas de också?
Bryter ihop. Blir lämnade.
Såsar runt i fula myskläder hemma.
Äter godis till middag.
Blir arbetslösa.
Råkar slänga ur sig taskiga kommentarer.
Tycker synd om sig själva.

Eller är alla andra pigga, käcka, glada, exemplariska människor som hämtade från en utopi?

Jag läste ett rätt cheesy råd:

"Innan du säger något negativt till dig själv, eller dömer dig själv - fundera på om du skulle säga samma sak till en nära vän om den befann sig i din situation".

Cheesy men tankeväckande.
Skulle jag tycka att X var äcklig om X åt kakor till lunch?
Knappast.
Skulle jag tycka att Y var ful om Y gick hemma ofixad?
Nepp.
Skulle jag tycka att L var en loser om L fick hoppa av skolan?
Definitivt inte.

Så hur lär man sig att vara snäll mot sig själv?
Jag misstänker att det är en skitlång och jobbig process.
Men att vara medveten om det, och reagera när tankarna kommer är iaf en jävligt bra början.