han står vid fönstret.
jag vill att han ska komma.
hålla om mig.
men han står bara där, ser ut.
jag undrar vad han tänker på.
det skrämmer mig.
i mitt huvud blir hans tankar en avgrund, en avgrund att falla ner i.
jag väntar på det. orden. men han säger ingenting.
tystnaden växer i mitt huvud tills den skriker, rispar.klöser.
jag måste bryta tystnaden, men hur?
-du, försöker jag.
han hummar svagt utan att röra en min.
blicken koncentrerad på ute. på allt som inte är här.
allt som inte är jag.
-vad tänker du? fortsätter jag, och vet redan nu att det är fel.helt fel.
men väntan blir tortyr.
han suckar.
avgrunden växer.
tystnaden vrålar.
- jag vet inte, suckar han.
hundra mil bort. redan.
jag krymper. förtvinar.
känner hur allt glider mig ur händerna, och känslan gör mig illamående.
jag borde säga förlåt. jag vet. men ett så platt och litet ord. meningslöst.
sex bokstäver, hur kan det reparera något?
vrida om kniven och sedan plåstra om med ett futtigt litet ord och allt blir bra?
jag kan inte säga någonting. inuti gråter jag, gråter och skriker förlåtförlåtförlåtförlåt!
men jag vet att inget skulle göra någon nytta nu. det är försent.
han står kvar vid fönstret, men egentligen har han redan gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar