Vinterdeppen är här. Och den är här med besked.
Spruckna naglar,
torrfnasig hy,
oändlig trötthet,
självförtroendekris,
konstant frossa och humöret i höjd med skosulorna.
Jag tröstar mig med små och stora saker.
Vira påslakanen om mig, när jag plockar ut dem ur torktumlaren.
Måla naglarna med ett fånigt färglatt lack.
Köpa en klänning till Helens födelsedagsfest.
Tända ljus på frukostbordet.
Ställa mig i Ms famn, luta huvudet mot hans bröst, blunda.
Tanka trygghet och kärlek.
Pyssla med Siri.
Köpa vita tulpaner.
Lediga dagar, då jag lämnat Siri på skolan, sätta väckarklockan en timme framåt, krypa ner i sängen med gigantiska, fluffiga täcken över mig. Kura ihop mig till en boll, med Fuji som en mindre boll i min famn och Vide utsträckt längs med min rygg. Drömma. Värma. Trösta.
Och så lyssnar jag på den här låten, om och om igen:
1 kommentar:
och läsa min uppeppande kommentar om och om igen.
"Du är en fantastiskt fin person. Idag sjöng fåglarna i solsken här i Stockholm. Varje dag blir längre och varje minut betyder att jenasjackan längst bak i garderoben ler mer och mer.
hej, här kommer en nu ska nena bli glad kram"
Skicka en kommentar