Och så oförtjänt, är det inte precis vad man gör?Varför skulle ett barn bli lyckligare av att växa upp med föräldrar som inte är kära i varandra. Föräldrar som bråkar med varandra.
Föräldrar med skilda sovrum.
Föräldrar som blivit bittra innan de ens fyllt trettio.
Vad ger det barnet för bild av kärlek och förhållanden?
Vid varje kvartsamtal får vi höra om hur otroligt trygg Siri är, så säker i sig själv.
Det är klart, utöver mig och Erik har hon ju världens bästa bonusföräldrar.
Varje dag ser hon hur kära vi är, hur mycket vi tycker om varandra.
Och det är ingen kärlek som lämnar henne utanför, tvärtom!
Istället för en familj har hon två, hur kan dubbel kärlek vara något dåligt?
När ska folk begripa att kärnfamiljen inte är det enda receptet på ett lyckat liv?
Det är inte idealbilden som är viktig, det är kärleken!
2 kommentarer:
Preciiiiis. Jag misstänker att anledningen till att myten om det missförstådda skilsmässobarnet som lägger skulden på sig själv osv osv härstammar från de familjer som faktiskt försökte hålla ihop trots att de hatade varandra - för barnens skull. Tänk att behöva gå runt varje dag och undra varför ens föräldrar inte är lyckliga? Tro fan att man som barn börjar misstänka att det är ens eget fel. ...och på ett sätt är det ju det. För det är ju för barnen skull(d).
Så. Sant.
Jag önskar bara att fler folk tänkte efter innan då säger "tänk på barnen". Jag är ett skillsmässobarn och jag kan inte tänka mig att jag skulle må bättre om mina föräldrar stannade ihop.
Ok, nu har jag inte mått så bra under mestadels av mitt liv men det kunde ha varit värre. Mycket värre.
Och barn är inte dumma. De förstår det också.
Skicka en kommentar