När jag var yngre sa jag att jag aldrig skulle ha barn.
Jag skulle ha hund.
Sedan kom Siri. En fruktansvärt uppskattad överraskning.
Och jag sade direkt att jag skulle ha ett barn till.
Kanske när Siri var två.
Sedan sprack mitt äktenskap efter fyra år.
Och med tiden har frågan blivit mer och mer stigmatiserad.
Att föda barn skrämmer mig inte det minsta.
Men allt runtomkring.
Tillslut har jag hamnat i en position där jag är osäker på om jag kommer att våga skaffa barn.
Med inslag av sporadisk bebisjuka. Lukten. Känslan. Kärleken.
Det där som gör en mjuk och varm inuti.
Det är klart att det vore värt det.
Det finns ju inget man inte skulle försaka för sitt barn.
När man börjat älska det.
Men det kräver att man kommer dit.
Kommer jag någonsin att skaffa ett till barn?
Vem vet.
Livet har en förmåga att bära en dit det vill, oavsett vad man själv tycker om saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar