Härom natten vandrade jag som sagt hem ensam.
Gatorna var helt öde.
Allt var vitt, lugnt och tyst.
Gatorna, med sina orangefärgade ljusfält, såg ut som skådeplatser.
Så vänder jag runt ett hörn och där kommer en man med en hund.
En schnauzer. Och strax bakom dem springer en stor fluffig Helig Birma.
Den gamla mannen, den skäggiga hunden och den blåögda katten,
som trippade försiktigt fram för att bespara tassarna känslan av kall snö.
Något med den trion rörde bara vid mig, så jag var bara tvungen att tilltala mannen.
Och han skrattade gott.
Birman stannade och iakttog mig, som för att avgöra om jag utgjorde ett hot för husse.
Sen svansade hon vidare, och de tre försvann genom vinternatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar