fröken misslyckad.

Jag blir aldrig farligt bakis.
Jag blir lite seg och sugen på juice och flott.
And that´s it.
Inget kräks och inget jobbigt.

Ändå trodde jag att jag var bakis när jag började må förjävligt i lördags.
Även om det verkade märkligt, för jag mådde jättebra på morgonen och förmiddagen.
För att helt totalt krascha på eftermiddagen.

Riktigt dålig timing iom att jag skulle på 30-års fest.
En fest jag sett fram emot jättelänge. Speciell klänning var inköpt.
Och jag skulle fixa tilltugg. Nu blev det inte riktigt så.
Eftersom att jag fortfarande trodde jag var bakis kräktes jag, fixade sminket, borstade tänderna, sköljde med fluor hundra gånger och hoppade i en taxi.

Jag klarade nog av att vara med på festen i sammanlagt 1 timme.
Resten av tiden låg jag ensam och skakade av frossa på övervåningen.
(Men katten Ozzy kollade till mig då och då).
Och på bottenvåningen skrek folk av skratt.

Vi skulle egentligen sovit över, men när jag blev helt genomvåt av kallsvett och det började värka i hela kroppen fick jag panik och var bara tvungen att ta mig hem.

Snäll-M tappade upp ett varmt bad och pallade upp laptopen, så såg vi på film i badkaret tills den mesta värken hade släppt. Sen smorde han in mig med tigerbalsam, och jag kunde äntligen sova!

Klockan 17 idag fick jag i mig några skorpor, då hade jag inte ätit på 31 timmar.

Vidrigt, vidrigt, vidrigt.
Den allmänna känslan är...misslyckande. Totalt misslyckande.