Det här med...

..att sitta hemma och ta det lugnt. Det är otroligt skönt. Ibland.
Som en treat.
Blir det vardag däremot, då blir det allt annat än just så, för mig åtminstone.

Jag blir rastlös.
Frustrerad.
Understimulerad.
Och slutligen deppig.

Jag behöver träffa folk och komma ut.
Göra saker.

Vilket jag också ska. I en termin.
Sen är det dags att vara föräldraledig.

Med tanke på den totala stiltjen så fort jag varit ensam hemma så kan jag lugnt säga att jag bävar.
Siri hos Erik, Mattias på jobbet.
Jag och bebis hemma..och hemma..och hemma.
På en promenad, när jag lyckas baxa ner vagnen för tre trappor med en bebis på armen.
Och sen hemma.

Bebisar är alldeles fantastiska.
Åtminstone om de är ens egna.
Men faktum är att de spenderar den största tiden av sitt livs början med att:

Äta
Sova
Bajsa
Kissa
Äta
Sova

Sällskapet och umgänget blir med andra ord inte enormt stimulerande.
(Men vänta tills de blir sex månader, då jävlar blir det skoj).

Hur som helst.
När tiden är inne, ta inte för givet att vi har fullt upp.
Att vi vill ta det lugnt.
Att vi sover.

Ring för bövelen!
Smsa!
Skriv på fejan (det är dessutom ljudlöst = ingen risk att väcka bebis).
Kom över på fika.
Fråga om vi vill hänga med ut.

Men kom inte på surprise-visit.
Om du inte vill se halvnaken mamma med morgonhår,
bebis i blöja och stökig lägenhet.

Men hör av dig!
Jag ska ha barn, inte flytta till Abu dabi.