Perspektiv, eller den enorma bristen på det.
Varför pratar folk bara om vad ens katter har kostat en? Slår man ut summan på allt de ger en, varje dag, i form av kärlek, trygghet och glädje så är det en struntsumma.
Mina katter är inte ting, de är min familj!
Väntar fortfarande på att någon ska fråga hur mycket Siri har kostat mig, och ifrågasätta varför jag ska ha ett barn till när jag faktiskt redan har ett. Räcker inte det liksom?
För att inte tala om mina vänner. Två räcker väl? Varför lägga ner pengar, tid och känslomässigt engagemang på fler än så?
Men så fungerar det inte.
Man kan skaffa fyra barn, utan att någon ifrågasätter varför. "Trevligt med syskon", säger folk.
Man kan spendera sin tid på att skaffa ett enormt kontaktnät, "bra med kontakter", säger folk, "klart man måste vårda sina relationer".
Men vill man ha fler än en katt, eller gudförbjude fler än två!
Då är man en jävla crazy cat-lady som borde skaffa sig ett liv.
Ah, perspektiv folk! Perspektiv!
3 kommentarer:
jag tycker bara det är synd om du ska obsessa om en katt när du har så himla mycket annat superbra i ditt liv! Och lite synd om mattias som blir den elaka tråkiga som säger nej.
Mattias vet ju att jag skojar. Alltså obsessar jag inte, det är på lika stort allvar som att han ska sluta vara vegan. Naturligtvis ska han inte det. Jag blev tillsammans med honom för att han är den han är, jag gifte mig med honom för att jag älskar honom precis för att han är den han är, därför vill jag inte ändra på honom heller.
Det inlägget handlar om är bara att man får en massa tråkningar bara för att man gillar katter. På något sätt är det så fult att tycka om just katter.
I lurve cats! de som inte gör det är ju konstiga.
Det är bara det att du pratat om den där katten varje gång vi setts på sistone, så det kändes inte som skoj. Men vad bra då! :)
(men visst skulle du bli lite glad om han blev vegetarian?)
Skicka en kommentar