Whine whine whine, all the fucking time.

 Det känns ganska tungt nu.
Jag har blivit så begränsad.
Jag ska helst inte gå ute ensam alls, iom att jag svimmar.
Jag ska inte gå mycket, iom att jag har foglossning.
Jag kan inte cykla, iom att jag svimmar.
Jag kan inte gå i affärer, för jag svimmar av att stå i kö.
Jag kan inte göra övningar med de andra i skolan, för jag får inte hoppa.
Jag kan inte böja mig ner, för jag har ont.
Vissa mornar kan jag inte ta mig upp ur sängen.
Vissa mornar vaknar jag av att jag skriker av smärta, för att jag vänt på mig i sömnen.
Jag kan inte lyfta upp Siri och krama henne.
Jag får inte bära något som är det minsta tungt.
Jag har ont nästan konstant, och kan inte sova.
Jag är konstant trött, för jag jag sover inte.
Lite molvärk (tänk riktigt jobbig mensvärk) och sammandragningar på det.

Och den här veckan adderar vi halsont, öronont och hög feber med tillhörande febervärk.

Jag känner mig kort sagt ganska begränsad.
Och de sistnämnda krämporna är sådär välkomna skolstartsveckan.
Veckan då Mattias dessutom är borta, tills på söndag.

Och så känns det bara hopplöst och jag vill bara grina och lägga ner alltihop.
Men det fungerar ju inte.
Jag måste till skolan.
Siri måste till skolan.
Vi måste handla.
Lägenheten ska hållas städad.
Saker ska rulla på helt enkelt.
Och nu är det bara jag som kan göra det, så då är det bara att bita ihop och göra det.

Men tungt känns det likt förbannat.
Tungt och hopplöst.