Jaha, klarade en dag i skolan, och nu ligger jag hemma igen.
Vi hade en övning som gick ut på att lära känna skolan,
och eftersom att jag var den enda som gjorde det fungerade jag som guide.
Vi flängde från våning ett till våning sex, hus 99 till 51, utomhus, inomhus.
Jag puttade upp alla tunga dörrar, tog trappor och böjde mig för att knyta skorna.
När jag kom hem var jag så paj att jag inte kunde gå.
Eller kunde, jag kunde ta mig fram stapplande, dubbelvikt om jag stöttade mig mot hallväggarna, grinandes av smärta.
Kroppen var inte glad, hela kvällen hade jag överjävliga sammandragningar.
Så vad har jag lärt mig av detta?
Att jag måste ta det lugnt för i helvete!
Jag är inte som normalt, och det måste gå in i mitt huvud att jag inte kan knyta skorna.
Att jag inte kan gå i trappor.
Tappar jag något på golvet kan jag inte ta upp det.
Kommer posten får jag vänta tills Mattias kommer hem.
Att jag är begränsad. Handikappad.
Men fy fan vad det svider.
Jag vill klara mig själv.
Jag vill bidra.
Jag vill vara stark.
Nu kan jag inte göra någonting!
Och det kommer bara att bli värre.
Och folks välmenande "snart är det över" hjälper inte riktigt.
Inte när det är ett halvår kvar tills jag kommer att börja bli mig själv igen.
Det är svårt att vara glad, när man har så ont.
Och när folk klagar på mig och säger att jag borde vara tacksam vill jag bara gråta.
Jag är otroligt tacksam för att jag ska få Elliot.
Jag är tacksam över att jag har underbara, kloka, snälla Siri.
Jag är fantastiskt tacksam över att jag har Mattias.
Men jag har ont.
Fruktansvärt ont.
Hela tiden.
Och det ser inte särskilt ljust ut.
Jag har börjat min drömutbildning, men kanske redan måste hoppa av.
För jag kan knappt gå.
Jaja, nu har jag gnällt klart.
Detta inlägg är mest för mig, att spara och läsa om jag någonsin får för mig att skaffa fler barn.
Det går inte.
Det gör faktiskt inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar