Att resa för mig har väldigt, väldigt mycket med musik att göra.
Förut, på den gamla goda tiden, spelade jag in ett nytt blandband för varje resa.
Och jag döpte dem alla. De var som små barn på något sätt.
Jag tjuvlyssnade aldrig, utan gick och höll på dem tills det äntligen var dags.
Det gällde att få en bra mix, mycket nattmusik om det var resa i mörker som gällde,
men kryddat med sådana låtar som får ens sinnen att vakna, bli skarpa.
De där som får det att pirra av lycka någonstans innuti.
Det var kortsagt väldigt mycket som låg bakom vare band.
Efter banden kom blandskivorna, och nu ska den rätta mixen av de rätta låtarna slängas in på mp3-spelaren.
Jag skulle aldrig kunna fylla spelaren med några random album och vara nöjd sedan.
För själva orsaken till min besatthet av resemusik beror på ett problem jag har:
När jag reser någonstans dröjer det max en dag innan jag börjar sakna min musik.
Jag kan sakna den så att det är plågsamt! Spelar låtarna om och om i mitt huvud och längtar mig sjuk.
Min musik är en så extremt stor del av mitt liv, hos mig är det aldrig tyst, vad jag än gör finns musiken där i bakgrunde.
Därför har jag heller aldrig förstått ig på människor som pratar om att njuta av tystnaden. För mig är tystnaden tinitusbrus, och bruset växer och växer i tystnaden tills det ger mig huvudvärk.
Tystnad är plågsam.
Min musik är nästan värd att dö för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar