Feldöpt

De döpte henne till Karin.
Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.
Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.
Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.
Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.
Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.
Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.
Nej, nu var det ingen som stramade.
De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.
"Jaha ja, Karin. Jaså".