Klockan kan ha varit runt 14.
Tåget kändes varmt och ombonat jämfört med snölandskapet utanför.
Idel vitt som sakta blånade i takt med att solen gick ner.
Dagen till ära förärades alla passagerare kaffe och pepparkaka.
En julig, mysig stämning infann sig.
Medresenärer skänkte andra medresenärer snabba, men välvilliga blickar.
Man kunde nästan höra julmusik, svagt, svagt.
Så bröts stämningen bryskt av tågets snabba inbromsning och den raspiga rösten i högtalaren som meddelade ett av alla otaliga elfel.
Som om en mörk skugga dragit över samtligas ansikten.
Inget hade ändrats, men ändå var stämningen som förbytt.
Fönsterglasets svalka mot pannan. Pepparkakans eftersmak i munnen.
Där utanför rörde sig något.
En häst? En ko? Nej, graciösare.
Ett rådjur? Något med skepnaden utanför lockade.
En febril tankeverksamhet, som att den någonstans blivit identifierad, och nu kämpade synapserna för att föra fram meddelandet till medvetandet.
Skepnaden var vit, med gråare skuggor. Pälsen verkade tjock.
Klövdjur, definitivt ett klövdjur. Behornat.
Den raspiga rösten var tillbaka igen. Tåget satte sig i rörelse.
Resenärer sjönk tillbaka i ryggstöden. Den grå skuggan drog sig undan.
En ren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar