Skammen.

Jag skulle bara hämta en sax.
Jag minns inte vad det var jag behövde den till.
Jag har försökt, men det är borta.
Jag minns bara att jag skulle hämta den.
Att jag gick ner för trappan. Och fram till bordet.
Det lilla, ådriga. Med den vita duken, och vasen på.
Den vi brukade ha vippor i.
Hur jag älskade att dra ansiktet mot deras lena fjun.
När jag kom fram var saxen borta.
Det var då jag hörde det. Från köket.
Ett gnyende. Som om någon led.
Några smällar.
Ett dämpat skrik.
Vacklande mellan viljan att veta och att vara blind och döv för allt.
Mitt emellan viljorna stod jag.
Vägde, som på en tröskel.
Nyfikenheten som drog, skräcken som rullade i magen.
Vältrade sig som en svart ål.
Bilder som blixtrade förbi.
Sådant man tror att man glömt.
Jag bet mig i läppen. Blicken stelt fästad på dukens spetskant.
En liten rund fläck. Brunaktig.
Bilderna som blixtrade. Andra fläckar.
På golv. På hud. Bruna, röda, blå, gula.
Jag svalde, vände, gick.
Varje steg upp för trappan ett svek.
Ett förnekande.
Ett förnekande av vad som pågick.
Mitt kors att bära. Skammen.