Om hur White Christmas väcker frustration.

Den här veckan sniglar sig fram, tillsammans med min hemtenta.
Dagar jag spenderar ensam, hemma känns icke-existerande.
Stagnerade.
Menlösa.
Jag har med åldern insett att jag behöver ganska mycket social stimulans för att må bra.
Aw lawdy, om människor inte var så upptagna. Om jag var upptagen.
Om jag hade någonstans att gå.
Istället tar jag en tentapaus för att sticka nejlikor i clementiner.
Blanda anis och kanel.
Knyta hampasnören om äpplen och korgar.
Och M sitter fats på ett tåg, utanför Tierp.
Ett sådant fruktansvärt slöseri.

Utöver det irriterar jag mig på att Ms jobb-julfest har klädtema.
"White christmas".
Att få klädtema en vecka innan festen är extra trevligt om man för en gångs skull haft framförhållning nog att skaffa en outfitta redan för tre veckor sedan.
Som inte är vit. Alls. Inte en endaste liten vit detalj.
Det kan vara trevligt om man vill ha en ursäkt till att köpa en ny klänning. En vit.
Jag råkar dock inte falla i den kategorin.
Jag tycker inte om vitt.
Har jag på mig vita kläder ser jag ut som Spöket Laban, med svart frisyr.
Det här är onekligen ett problem för mig med andra ord.
Så vi klassar det som dagens i-landsproblem så får jag gå och muttra med dåligt samvete över mina triviala lyxproblem.
Likväl...vitt! Vitt! Vitt går emot allt jag står för! Argh.