Småsint.

"Min far är en stor konstnär", sa hon. Och slängde med luggen.
Det skiter väl jag i, ville jag svara.
Istället tog jag ännu en klunk av det sura vinet och kände hur papillerna vred sig av vånda. Åter igen kastade hon med håret, det märktes att den naturligt slarviga frisyr hon försökt skapa irriterade henne.
Om och om igen rasade luggen ner i ansiktet.
Om och om igen försökte hon nonchalant skaka bort den.
Vinglaset höll hon i foten.
Jag kände en omedelbar antipati redan när hon öppnade dörren, med en ironisk kommentar om borgerlighet. Allt eftersom att kvällen fortskred växte den, i takt med hennes försök att få sola sig i vårat intresse.
"Jag har tyvärr inget av honom hemma. Dessa små Stockholmslyor passar sig inte som inramning till stor konst", fortsatte hon med ett litet skratt.
Jag kände ett plötsligt behov av att få klippa av den där irriterande luggen.
"Du då André, är du en vän av de stora konsterna?", frågade hon. Och föreställde rösten för att låta lagom ironisk. Alla vände sig mot mig, med artiga leenden på läpparna.
"Det beror på vad du vill benämna som konst", svarade jag. Antagligen buttert. Denna min förmåga att blänga under lugg verkar vara helt utom min kontroll.
Hon skrattade osäkert. "Jaha, är det något särskilt du tänker på då?", frågade hon, och slängde en skämtsam blick mot de andra som också de skrattade till.
Det började klia någonstans i bröstkorgen. En vandrande klåda. Som av ett litet djur.
"Våldsporr", svarade jag utan att tveka, och såg henne stint i ögonen.
Jag ville se henne tappa masken.
Hon tappade masken.
Först gapade hon av förvåning, så slängde hon en snabb blick på de andra, samlade sig och gav mig en föraktfull blick.
"Hur skulle porr kunna vara konst?".
"Hur skulle porr kunna vara något annat än konst?, fortsatte jag.
Och en iver började växa i mig. En skadeglädje. En barnslig vilja att vara motvalls.
Ett upprört mummel bröt ut. Oroliga blickar.
"Nu driver du med oss!", utbrast Kajsa, från andra sidan rummet. Röda fläckar hade slagit upp på hennes hals. Något mörkt och anklagande i blicken. Ställ inte till med en scen!, sa den.
"Nej, jag är helt uppriktig, kanske är det så att ni inte förstår er på konst?. Kanske är ni allt för hämmade av ert trygga, inrutade, borgerliga lilla liv för att kunna se konst i något annat än det ni blir tillsagda att uppskatta?".
Jag vände mig om och såg på henne, där hon stod på sin osynliga scen.
Luggen hade återigen rasat ner. Hon hade en vinfläck på sin vita herrskjorta.
Och yttrycket i hennes ögon sa "varför?". Som ett sårat barn. Varför?
Jag skulle få ångra det. Paria, spetälsk, persona non grata.
Det spelade ingen roll. Minen i hennes ansikte, hennes raserade förhoppningar, segerkänslorna i mitt bröst.
Det var värt det. Jag hade vunnit.