En alldeles vanligt ovanlig man.

Det var en gång en man.
En alldeles vanligt ovanlig man.
Denna man hette Kåre.
Ett både vanligt och ovanligt namn.
Speciell, utan några konstigheter.
Som att välja pistagelängd till kaffet, istället för den sedvanliga vetelängden.
Som fest i vardagen, så tyckte han om att se på sig själv, Kåre.

Kåre arbetade på en fabrik där man tillverkade glödlampor.
I 40 år hade han varit en självklar länk i produktionen.
Utan Kåre - ingen lampa, brukade han tänka, och förträngde helt det faktum att produktionen varken stått stilla den dagen han fick ta ledigt för att dra ut en tand eller den veckan Gunilla övertalat honom att resa till Kanarieöarna.
En vecka på Teneriffa. Och Gunilla vägrade åka upp till vulkanen för att hon var så hysteriskt rädd för att ramla i.
Och inte gick det att resonera med henne, och förklara att vulkanen nu för tiden var ett berg. Och det är omöjligt att ramla in i ett solitt berg.
Men nej, fruntimmer och deras hysteriska föreställningar!
Så det blev stranden, grisfest och diskotek.
De tre saker som Kåre avskyr allra mest, efter oordning, människors kroppsfunktioner och regelbrott.
"Det var ändå en himla tur att jag slapp henne", brukade Kåre tänka.
Han hade sitt, mycket väl gömda, exemplar av FIB-aktuellt.
Han behövde ingen kvinna.
Visst kändes det lite smutsigt, solkigt nästan.
Men det var inte hans fel! Han var bara en man med behov.
Det var kvinnorna i tidningen som solkade ner sig själva, genom att ligga sådär och fläka ut sig utan skam i kroppen!
Sådan var definitivt inte Gunilla!
Nej där skulle allt vara kutter och pussar och söta ord mitt i akten.
Vilken karl, med självrespekt, kan ställa upp på dylikt trams?
Det måste vara någon slags ordning!
Regler! Kuttra först och akten sen! Kutterfri!
Kåre kände att han blev alldeles svettig bara av att tänka på det.
Blodet började dunka i tinningarna och pulsen steg.
Och se, nu hade han redan missat att kontrollera tre lampor!
Allt gick fel, och allt var Gunillas fel.
Gunilla och hennes kutter.
Kutter från morgon till kväll.
Och sen när Kåre sa ifrån, ja då började hon kuttra med pizzagubben istället!
Amour eller vad han nu hette.
"Det betyder käärleeek", sa hon medan hon packade sina underkläder.
Vitt och rosa med spetsar, rosetter och bjäfs.
Ska det hetsa upp en karl?
Kvinnorna kan lika gärna gå med nallebjörnar mellan låren i sådana fall.
Nä, kvinnorna borde lära sig mer från Fibban.
Solka ner sig lite.
Vresa skamlöst och visa sig som sådana de är!
Nu var Kåre riktigt uppretad.
Han kände för att slå näven i löpbandet och slå sönder varenda jäkla lampa.
Lampa efter lampa som rullade förbi och krävde att han skulle kontrollera dem.
"Kolla mig! Kolla mig!", som att Kåre inte hade bättre saker för sig!
Teneriffa! Och ingen vulkan!
Då kan man lika gärna åka till helvetes Mallis!
Jävla Gunilla!!
Kåre började få svårt att andas. Skjortkragen kändes alldeles för trång.
Svetten började rinna över ryggen.
Och nu stirrade Anna på honom också, som att det var något fel.
Som att han inte har rätt att vara arg som alla andra.
Som att bara kvinnor får ha känslor!
Skenheliga, förbannade tramsor med ensamrätt på allt!
Allt ska de ha, och som karl får man ta skiten som blir över.
Snus, sport, bilar och all annan skit som ingen egentligen är intresserad av på riktigt.
Och allt är Gunillas fel!
"JÄVLA GUNILLA!", vrålade Kåre, och sopade ner varenda glödlampa i golvet.

Det blev alldeles tyst. Förutom bandets dunkande.
Tjugo par ögon som alla vändes mot honom.
Chefen som kom ut från kontoret och stod där, lönnfet och slipsprydd och skakade på huvudet.
Han ville ändå inte ha Gunilla.
Han skulle ändå ha gjort slut.
Han hann bara inte.