Ful.

"Min bil är finare än din", sa han. Hans bil var blå, min var röd. Jag var ganska säker på att rött var finare än blått. En känsla bara, i maggropen. Något om mammas klänning och sättet hon luktade på när hon bar den. Saft, ur repiga glas. Julgranskulor. Rött var definitivt finare. Men han såg så säker ut när han sa det. Som att han visste något. En hemlighet. Jag synade våra bilar noga. De var exakt likadana. Fast hans var blå och min var röd. "Du har en ful bil", sa han. "Rött är för tjejer". En blixt någonstans i huvudet. En skakning i armen. "Du är bara en dum tjej", sa han. Och hans mun var ful. Spottet glänste på underläppen. Ful ful ful. "Du är dum", svarade jag. "Du är dum, och din bil är ful!". Han skrattade åt mig. Som att han såg allt det här jobbiga som han fått att bulta i bröstet. Som att det var fånigt, löjligt". "Du är ful!", skrek jag och slog honom. Med bilen. Den röda bilen gjorde röda märken. Sen grät han. Ful gråt. Ful.